LillaMarie

Jaha... Den löprundan gick ju fantastiskt bra. Jag tror att någon har ett horn i sidan till mig. Först gick jag ett varv för att bli lite varm. Hade/har träningsvärk som en zebra efter gårdagen. Gick och tänkte på att de kanske borde fixa slingan lite. Den är ju ganska bucklig på sina ställen. Någon kan ju ramla och slå sig. Sen hade jag gått ett varv och började springa. Efter typ 500+ meter... Crash! Boom! Bang! Plattfall. Jag har skrubbsår på båda knäna, handflatorna, ena tummen, underarmarna och magen. Plus att det blev hål på de nya träningsbyxorna. *suck* Det var ingen dålig landning med andra ord. Eller så var det just det det var. Jag tänkte springa klart rundan, men vände och gick tillbaka. Har aldrig mött så mycket folk tror jag. Därför ville jag bara hem hem hem och tog fel stig i min iver. Hamnade bakom Frödingshöjd istället. Där det var ännu mer folk.

När jag kom hem tyckte jag så synd om mig själv så jag var tvungen att gråta. Det berodde nog inte så mycket på att det gjorde ont, utan mer på allt sammanlagt. Men nu känns det bättre. Det gör fortfarande ont, men plåster har en helande effekt. :) Dock sitter stenar och lera som berget, och jag har bestämt att det får sitta där. Jag har satt plåster över så att jag inte ska se det, för då försvinner det nog av sig själv. Det har jag bestämt.

Det är helt enkelt jävligt synd om mig. Det var nog det jag ville få fram med det här inlägget. :)